Kvotemarked nede for telling – nesten gratis å slippe ut CO2.

- Det største problemet med kvotesystemet er at det har mislykkes på sine egne premisser, som marked (fra boka «This Changes Everything»).

Verden setter sin lit til at kvotemarkedet skal løse klimakrisa. Men EUs kvoter selges på billigsalg, og Statoil får slippe ut CO2, helt gratis.

I år mottar Norsk olje- og gassindustri 9 millioner utslippskvoter gratis av staten – hvilket tilsvarer omtrent halvparten av bransjens klimagassutslipp. Kvoter som staten ellers ville solgt. Vi – skattebetalerne – lar staten betale for Statoil sine utslipp som betyr at det er skattebetalerne som betaler!

            EUs kvote kvotemarked har de siste årene kollapset. Under finanskrisa gikk utslippene ned, noe som førte til et overskudd av kvoter og dalende priser. Nå jobber EU med å få færre kvoter i omløp, slik at klimaomstilling vil lønne seg.

USA vis a vis Europa

I følge Naomi Klein, aktuell med boka «This Changes Everything», var kvotesystemet Bill Clintons idé. Europeerne var skeptiske. Angela Merkel, daværende tysk miljøvernminister sa: «Målet kan ikke være at industrialiserte land når sine forpliktelser gjennom utslippshandel og profitt.» Men det ble Europa som innførte kvotehandel, ikke USA.

Statoil har klaget seg fram til flere gratiskvoter

Selv om Statoil var motstander av at oljeindustrien skulle få gratis klimakvoter, har selskapet klaget seg fram til flere gratiskvoter. Hvert år fordeles i overkant av 50 millioner utslippskvoter til norsk industri. Om lag en tredel av disse gis bort gratis.

Det gis bort gratis kvoter for å hindre «karbonlekkasje», det vil si at bedrifter flytter operasjonen til land med dårligere klimareguleringer.

Oljeindustrien i Europa har greid å overbevise EU om at også oljeindustrien står i fare for karbonlekkasje, og de får dermed også utdelt gratis kvoter.

I fjord adopterte Norge EUs regler på dette området, selv om den rødgrønne regjeringen hadde jobbet mot at Norge måtte gi gratis kvoter til oljeindustrien.

I den forbindelse uttalte klimadirektør i Statoil, Hege Marie Norheim, til Klassekampen: «Vi synes dette er feil. Vi har støttet norske myndigheter i at man ikke burde innføre gratis kvoter til oppstrømsvirksomhet i Norge. Det handler om at vi støtter prinsippet om at forurenser skal betale. Men Norge tapte den saken.» Norheim sa videre: «Gratiskvotene er ment for å verne industrier som ellers kan flytte ut av EU, men oppstrømsvirksomheten kan ikke flyttes ut.»

Likevel klaget Statoil på hvordan det blir regnet ut hvor mange gratiskvoter en bedrift får. Selskapet fikk medhold i klagen. Selskapet fikk medhold i klagen.

Klassekampen har gått gjennom tildelingene etter klagen, og det viser seg at offshore-industrien nå har fått utdelt 300.000 ekstra gratiskvoter.

Dette gjelder ikke bare Statoil, men også andre selskaper som opererer på norsk sokkel.

Kilde: Klassekampen fredag 26. september. Innlegget var opprinnelig en del av en to-sider med blant annet artikkelen: «Du betaler for Statoils utslipp» som dette innlegget er linket til:

http://www.klassekampen.no/article/20140926/ARTICLE/140929963

Senterpartiet frykter at nye EU-regler vil gi Brussel mer makt over den norske energisektoren. Parlamentarisk leder Marit Arnstad etterlyser informasjon fra regjeringen.

- Olje- og energiministeren har trolig store problemer med norsk tilpasning til EUs nye energipolitikk. Og regjeringen gjør det motsatte av å være åpen i EØS-spørsmål, sier Arnstad til ABC Nyheter.

Stridens kjerne er EUs tredje energipakke som har til hensikt å bekjempe klimaendringene samt sikre forsyningssikkerheten og konkurranseevnen i EU.

Kilde: NTB/Dagsavisen 29.09.14.

Den bestilte rapporten skal danne grunnlaget for en framtidig veiledning for nedmontering og tilbakestilling av områder som er benyttet til vindkraft.

Ny rapport om nedmontering av vindkraftverk och efterbehandling av platsen

Energimyndigheten har låtit ta fram ett nytt kunskapsunderlag om nedmontering av vindkraftverk och återställande av platsen.

I rapporten presenteras en omvärldsanalys som ser till regelverk och hur frågan kring nedmontering och efterbehandling hanteras i andra länder på land och till havs. Rapporten redovisar resultat från 121 tillståndsbeslut och 16 anmälningsärenden för att se till hur krav på återställande finns med i dagens beslut.

– Det är viktigt att se till vindkraftverkens hela livscykel. Därmed är det ett betydelsefullt arbete för Energimyndigheten för att förebygga eventuella framtida problem, säger Matilda Schön vid Energimyndighetens vindenhet.

I rapportern konstateras bland annat att:

• kostnaden för nedmontering mer än fördubblas med fördubblad installerad effekt.
• kostnaden för nedmontering inte bör schabloniseras då flera olika faktorer påverkar kostnadsbilden.

I rapporten presenteras också fakta kring vad som händer med vindkraftverk efter att de har monterats ned.

Nedmontering av vindkraftverk och efterbehandling av platsen är viktiga och aktuella frågor som rör samhället i stort. Nedmontering handlar om att återställa platsen men också om resurshushållning och att minska föroreningsrisken.

Energimyndigheten och Naturvårdsverket samarbetar övergripande i detta projekt med att ta fram en vägledning för nedmontering och efterbehandling som ska gälla för tillståndspliktiga och anmälningspliktiga vindkraftverk. Rapporten, som tagits fram av Campus Gotland Uppsala universitet, är beställd för att sammanfatta det senaste kunskapsläget och är tänkt att användas som ett av flera underlag för den kommande vägledningen.

– Därför är det viktigt att frågan om nedmontering och efterbehandling tas upp redan i tillståndsprövningar och att det finns en ekonomisk säkerhet som säkerställer att vindkraftverken i framtiden kan monteras ned, säger Ingrid Johansson Horner, vid enheten för vägledning på Naturvårdsverket.

För närvarande finns en del osäkerhet om vilka kostnader som egentligen är förknippade med att återställa platsen efter att vindkraftverken tas ur drift.

−Man behöver jobba fram en bättre metod för att uppskatta kostnader för nedmontering och efterbehandling där man justerar efter de viktigaste nyckelfaktorerna, säger Liselotte Aldén vid Uppsala universitet Campus Gotland.

Link rapport:

http://www.energimyndigheten.se/Global/Om%20oss/Vindkraft/Andra%20forskningsprojekt/Nedmontering%20av%20vindkraftverk%20och%20efterbehandling%20av%20platsen.pdf

Videoen viser et svært alvorlig eksempel på hvordan representanter for den «grønne» energien har valgt å kvitte seg med vindmølleavfall som ikke kan resirkuleres!

Det nedgravde vindmølleavfallet ble funnet 3. september 2014 – på et jorde nær Hjertigskogen, nord for Rødding, i Vejen kommune. Verken Vejen kommune, eller Danmarks Naturfredningsforening, vil ta hånd om saken!

Det private funnet blir kommentert underveis i videoen, og ble dokumentert funndagen.

FNs økonomi- og klimarapport teier om samanhengen mellom vekst og energibruk

Klimapolitisk alkymi

Debattinnlegg Klassekampen 24.09.14 av Rune Skarstein

Nyleg kom endå ein klimarapport bestilt av FN, med tittelen «The New Climate Economy Report 2014». Hovedbodskapen er ei lise for kapitalismens apologetar: «Lågkarbon og klimavennleg vekst er mogleg…. Dei neste 10-15 åra kan bli ein æra med stort framsteg og vekst».

Overgangen frå den fossilavhengige økonomien til «lågkarbonøkonomien» skal altså bli profitabel og vekstfremjande. Det må vere minst 30 år sidan første gong denne gladmeldinga vart spreidd. Når det er så lønnsamt å avskaffe bruk av fossil energi, må ein spørje kvifor fossile brennstoff har utgjort stabilt over 80 prosent av verdas samla energiforbruk dei siste 30 åra. I denne perioden har vasskraft representert om lag to prosent av samla energiforbruk, medan vindmøller har auka sin del frå mikroskopiske 0,2 til 0,4 prosent.

Rapporten minner om at det globale energiforbruket har auka med over 50 prosent sidan 1990 og, ifølgje OECD sin prognose, vil auke med nye 80 prosent fram til 2050. I staden for å problematisere korleis denne prognosen kan bli realitet samtidig med kraftig reduserte CO2-utslepp, nøyer rapporten seg med lausprat: dette «vil vere mogleg berre med radikalt nye næringsmodellar, produkt og produksjonsmiddel».

Vekstprofetane sin uløyste floke er at økonomisk vekst ikkje berre er vekst i eit pengemål, men også inneber vekst i forbruk av materielle ressursar. La meg, for å illustrere problemet sine dimensjonar, ta produksjonen av stål som døme. Dette metallet er ein nøkkelingrediens i den økonomiske veksten. Stål blir brukt i alskens konstruksjonar, som husvære, kontorbygningar, jernbaner, bruar, bilar, skip, hamneanlegg og så vidare, for ikkje å snakke om militærsektoren. Men det brukast også i konstruksjonar for produksjon av fornybar energi, som vasskraftverk og vindmøller.

            Trass i den økonomiske krisa har verdas stålproduksjon auka med tre prosent per år dei siste seks åra, og nådde 1607 millionar tonn i 2013. I tillegg til denne netto produksjonen vart om lag 460 millionar tonn stål resirkulert per år.

            For produksjonen av stål trengs det sjølvsagt jernmalm, men også enorme mengder energi. Med dei mest moderne metodane går det i gjennomsnitt cirka 5,5 megawattimar (MWh) til produksjonen av eitt tonn stål. Til produksjonen av 1607 millionar tonn stål vart det følgjeleg brukt cirka 8840 millionar MWh eller 8840 terawattimar (TWh) Den norske elektrisitetsproduksjonen basert på vasskraft er cirka 130 TWh per år. Det betyr at med norsk vasskraft ville det ha teke 68 år å produsere den mengden stål som vart produsert globalt i 2013!

Om lag 70 prosent av verdas stålproduksjon er i dag basert på brenning av steinkol og koks. I Kina er det 85 prosent. Kol står altså for 6180 TWh energi i den globale produksjonen av stål. Noko alternativ til denne enorme energimengda basert på steinkol er ikkje i sikte.

            Globalt er vasskraft ein knapp ressurs som det tek lang tid å bygge ut. Det internasjonale energibyrået (IEA) reknar med at i 2035 kan verdas produksjon av vasskraft nå 5677 TWh per år, medan vindkraft ibeste fall kan nå 2680 TWh. Med andre ord: I år 2035 ville (i beste fall) 74 prosent av all vass- og vindkraft vere naudsynt for å erstatte bruken av kol i dagens produksjon av stål. Bygging av solpanel blir som ein drope i havet. Dersom utvinninga av olje og gass ikkje skal auka, står vi igjen med atomkraft i kolossale mengder som einaste alternativ. Men der er FN-rapporten taus.

Rapporten sviktar totalt når det gjeld å vise samanhengen mellom økonomisk vekst og forbruk av materielle ressursar, inklusive energi. I staden for å klargjere denne samanhengen, snakkar dei i store ordelag om «finansiering» (som om det er problemet!), om «innovasjonar» (som rein alkymi) og «transformasjon» (som abstraksjon). Slike rapportar tener til å skjønnmale situasjonen. Dei representerer ein slags sjølvsuggesjon for å sikre dei herskande elitane sin nattesøvn.

            Skal klimakrisa bli avverja, må CO2-utsleppa bli reduserte raskt og effektivt. Den framståande klimaforskaren James Hansen foreslår ei høg og aukande karbonavgift i sjølve produksjonen (eventuelt importen) av fossile brennstoff, som så skal delast ut likt per capita i befolkningen. Ei slik produksjonsavgift, som vil gjere det noverande kaoset av forbruksavgifter overflødig, synest å vere den einaste farbare vegen. Derfor fortener ho å bli diskutert i detalj.

(Rune Skarstein er tidligere førsteamanuensis i samfunnsøkonomi ved NTNU.)

Foto: Terje Bendinsby/NTB